Väsen i nordisk mytologi
Skógarmaðr – Den vilda skogens herre
Om Skogsrået representerar skogens förföriska mystik, är Skógarmaðr – även känd som Skogsmannen – dess råa och ohyfsade brutalitet. I den nordiska folktron var han det väldiga, manliga skogsväsendet som ensam härskade djupt inne i de mörkaste snåren. Han beskrivs ofta som en enorm, skräckinjagande gestalt, täckt av grovt hår, mossa och bark, med en kroppshydda och styrka som kunde slita upp vuxna träd med rötterna. Hultapurken saknade helt skogsfruns skönhet och finess; han var själva personifikationen av den vilda, ogästvänliga och otämjda naturen som vägrade böja sig för människans yxor och plogar.
Hans främsta nöje var att demonstrera sin dominans genom att hänsynslöst driva gäck med de människor som vågade sig för djupt in i hans domäner. Han kunde vråla med en röst som överröstade stormen, skrämma slag på både jägare och boskap, eller använda sina krafter för att få vana skogshuggare att gå vilse i dagar. Trots sitt skrämmande yttre och fientliga beteende fanns det dock kolare och bönder som hävdade att man kunde sluta en skör fred med honom. Om man visade skogen djup respekt och lämnade honom ifred, lät Skógarmaðr oftast bli att krossa ens tillvaro, vilket gjorde honom till en mäktig påminnelse om människans litenhet inför vildmarkens dolda krafter.
